Mathilda Larsson på Biskops Arnö sommaren 2019
Under vår första skrivkurslektion fick vi i uppgift att skriva en text under rubriken ”Vägen hit”. En stor del av kursdeltagarna valde att skriva om vägskälet till Biskops Arnö: känslan av att se upp mot skylten och inse att ”nu är jag här, jag har tagit mig hit”. Det var ungefär det som också jag kände. En slags overklighetskänsla över att med egna ögon äntligen få se stället. Jag hade målat upp bilder av angstiga och vilda Knausgårdar, Stridsbergar och Athena Farrokhzadar flanerandes omkring på gräsmattorna, mytiska poeter som strövade runt i månljuset o.s.v., men istället bestod min skrivkursgrupp (till all lycka) av en grupp härliga och diskussionsglada äldre damer. Det var en trygg miljö att tala om texter och läsa upp texter i – som nog Knausgård och gänget hade haft svårt att leva upp till.
.jpg)
Själva kursen var intensiv: lektioner från klockan 9–19 och en hemuppgift till nästa dag. Ganska snabbt kände jag att jag kom in i tempot och att det funkade förvånansvärt bra att skriva hemuppgifterna sent på kvällen då jag redan var alldeles slutkörd efter alla textsamtal, skrivuppgifter och läsningar under dagen. Ingen inre ”autocorrect” klarade mer av att distrahera en. Många av texterna tror jag att jag kommer att jobba vidare med nu i efterhand.
Dessutom hjälpte den alldeles otroligt, fantastiskt, suveräna maten (kan inte understryka det tillräckligt mycket) till att hålla orken och rutinen uppe (morgonmål, fika, lunch, fika, middag, kvällsmat!).
Och stället: det var just så idylliskt vackert det bara kan bli. Med lummiga lindar och ekar, en blommande örtagård, gamla rappade stenhus, öppna vajande fält, svalornas kvittande läte som väckte mig på morgnarna och rördrommens låga brus som ekade över vattnet om kvällarna. Det kommer jag att sakna.
Nu i efterhand känns det svårt att egentligen sammanfatta veckan, den var över så fort. Framför allt tror jag att jag tagit med mig en större säkerhet gällande mitt eget skrivande. Tack vare både de stödande och uppmuntrande andra kursdeltagarna och de väldigt professionella och inspirerande kursledarna. Och en gnagande känsla av att: det kanske går i alla fall?