Skrivliv på Biskops Arnö

Hanna Lundström på Biskops Arnö sommaren 2019

Redan i några år har jag haft ett mantra, en tanke att hålla fast vid för att få skrivandet att rymmas in i vardagen. Det lyder så här: Att ta hand om sig själv är att ta hand om sitt skrivande. Då räcker orken och tiden till kreativitet och inspiration. Finessen med detta mantra är att det fungerar tvärtom också, för den som älskar att skriva: att ta hand om sitt skrivande är att ta hand om sig själv.  

På Biskops Arnö var det lätt att ta hand om sig själv. Man kan faktiskt säga att det var omöjligt att låta bli. Dagar som startar med lyxig frukost och fortsätter med lunch och middag med fika mellan varven kan inte bli dåliga dagar. Och skrivandet, det fick näring av promenader, vyer, bibliotekets lugn. Rundvandringar, spökhistorier, örtagården. Sommarvärme, skrivarlya, självvald ensamhet men också sprudlande samtal. Mälaren, bryggor, mygg som berättar att det närmar sig midsommar. Hus med historia, en ek med 600 år bakom sig och kanske lika många framför sig. 

Promenaderna längs Biskops Arnös många strövstigar gav dagarna rytm och tankarna flöde. Just promenaderna är så viktiga för mitt eget skrivande. Kanske för att strövandet och skrivandet har en hel del gemensamt, för att båda är som bäst när man pendlar mellan att stanna och gå. På samma sätt som strövandet är skrivandet att röra sig mellan två lägen. Att kunna säga åt sig själv att du redan är framme, det är bara att skriva. Att vila i den insikten. Att ändå förmå säga åt sig själv att det är dags att ta sig vidare. Att plocka ihop sina insikter och fortsätt att gå. Söka nya stunder och nya texter att skriva. 

Min vistelse på Biskops Arnö fick sin start en junivecka då solen sken för det mesta. Jag kommer att minnas veckan med tacksamhet. Det kändes fint att ta emot ett vistelsestipendium, att packa ihop sitt skrivande och åka iväg till ett ställe där orden fick vara det viktigaste.