Vad underligt det kändes att stå i kö i en flygplatsgate, dricka luftgropskaffe och myllra runt på Arlanda! Nästan som i ett annat liv.
Det livet glömmer jag strax bort på ön. Vi är långt ute på landet, i närheten ligger bara enstaka Emil i Lönnerberga-gårdar och kossor och får betar i markerna.
Första kvällen går jag ner till örtagården, som folkhögskolan här upprätthåller. Drivor av humlor sjunger. Jag läser att kamomill hjälper mot depression och ångest, medan malört ger brännvin en trevlig bitsk smak (men om man använder den för mycket kan man bli blind och få problem med njurarna).
Vecka nummer ett flyger iväg. Schemat på kursen är späckat, de eminenta lärarna Ida Linde och Kajsa Sundin varvar föreläsningar om dramaturgi och berättarperspektiv med ingående samtal om deltagarnas egna texter. Det är en underbar slump att en av kursdeltagarna har jobbat som skolpsykolog i 40 år, och specialiserat sig på precis det ämne som är temat i min roman under arbete, nämligen barn som inte kan gå till skolan. Så kallade hemmasittare.
Biskops Arnö ligger i Mälaren och är ett naturskönt ställe med spännande historia. De äldsta delarna av husen här är från 1300-talet, då ärkebiskopen i Uppsala behövde ett sommarställe där han kunde slappna av och ordna möten med utländska gäster.
Den 600 år gamla Biskopseken började gro redan på 1400-talet. En hisnande tanke. Upp till tusen olika arter av insekter, svampar och lavar har sina hem i det gamla grova trädet.
Under den första veckan har jag också sällskap av filosofen Nora Hämäläinen, som precis som jag är här på vistelsestipendium från SFV. Nora visar mig vägen till badplatsen där man kan simma runt bland näckrosor i Mälarens klara bruna vatten.
Vi har många bra samtal, bland annat om sanningen som begrepp. Det är aktuellt för mig eftersom dokumentärserien Sanningen enligt Hassan Zubier, som jag varit med och gjort, har premiär under min sverigevistelse. Den behandlar bland annat just frågan om ifall det finns en objektiv sanning, eller om var och en är en mer eller mindre kreativ berättare i historien om sitt eget liv.
När Nora åkt blir det plötsligt ensamt på ön. Sommarkurserna är slut för i år och terminen på folkhögskolan har inte riktigt kommit igång, bara ett fåtal personer finns kvar här. Men desto mera tid blir det då till skrivande. Och långa promenader. Alla vägar går genom kohagar.
En kväll blir jag överraskad av ett häftigt åskväder. Knallarna, mullret och ösregnet skrämmer de vanligtvis så beskedliga kossorna, som plötsligt börjar råma högt och springa omkring. Jag blir också rädd. Jag förstår på ett plan att de inte vill stånga mig, men är långt ifrån van vid att gå mitt i en skock vildsinta, åskrädda kor.
Största delen av tiden har jag ändå tillbringat ensam på min kammare – ett luftigt 1700-talsrum vars fönster vetter ut mot en fruktträdgård med både körsbär och äpplen, och längre bort den djupa lövskogen med sina hagar och kullar. Ibland går det trögt med skrivandet, ibland flödar orden fram. Mycket tid för eftertanke har jag haft. Ett välbehövligt andningshål i ett liv som ibland tenderar att rulla vidare av egen kraft.
Tack så innerligt SFV för den här upplevelsen! Den har rymt både lust och längtan, melankoli och kreativitet. Jag hoppas få komma tillbaka hit nån gång.