Första perioden av min vistelse på Biskops Arnö närmar sig sitt slut med regn. Dagarna innan har flutit ihop med solsken och en värme som har varit behaglig, men oroväckande med tanke på att det är oktober. Kanske var det därför jag instinktivt tvekade i morse då jag på väg ut på min dagliga morgonlänk kände regndropparna mot ansiktet. Regnet tycktes inte höra till morgonen.
De första dagarna här gick i ångestens och tvivlets tecken. Det är känslor som både förbryllar mig och heller inte riktigt matchar den storslagna miljön – anrika byggnader och ekar som med sina hundratals år på nacken antagligen sett både ett och annat.
Känslorna överenstämmer inte heller med personalens varma mottagande och främst då Pirjo, som månar om både lokalerna och människorna här, som alltid frågar hur jag har det och hur det går med skrivandet. Jag var nedsläppt. Det fanns inga akuta deadlines, inga ärenden att uträtta och barnen var annanstans. Mitt rum talade ett tydligt språk – en säng, ett skrivbord och en byrå.
Någonstans måste jag börja. Det finns många fina vägar och stigar i skogen som omger skolan – nu har jag gått eller sprungit varenda en av dem. Redan den första kvällen gav jag mig ut i hopp om att hitta en bra löprunda. Jag har sett kor och hjortar och väckts mitt i natten av, troligtvis och förhoppningsvis, en uggla som dunsat och skrapat på takplåten.
Naturen är utanför dörren och civilisationen känns avlägsen. Med mig från skogen tog jag också två fästingar – de uppenbarade sig i tur och ordning dag 2 och dag 3.
Jag visste att jag måste springa och gå för att överhuvudtaget fungera. Och då jag dessutom behövde hjälp med att avlägsna den första fästingen fick jag även kontakt med den första människan jag annars inte skulle ha börjat prata med. Det var kul.
De flesta som bor här har ju redan sina sammanhang via sina kurser och linjer, medan den som är på vistelse inte har lika självklara sammanhang. Jag är osäker på om skrivkurser är något för mig, jag vill själv välja de människor som läser mina texter, men kursutbudet här är förvånande brett. Det ordnas helgkurser med allt från yoga till dramatik - och då jag åker övertas mitt rum av en flöjtspelare på flöjtkurs.
I sökandet efter sammanhang framstår därför varje litet möte som extra värdefullt. En fullsatt matsal kan resultera i ett fint samtal om Sara Lidman med människor jag inte annars skulle ha en anledning att samtala med - vilket det också gör! Eller så sitter man med sin mat och glor ut på kon man ser i hagen genom fönstret. Pirjo har berättat att korna är köttdjur - ett faktum att reflektera över medan man, liksom kon, tuggar sig framåt genom dagen.
Men ångesten då och tvivlet? Kanske jag tämjde dem längs med stigarna, eller så stillades de i biblioteket där man inte kan härja och bete sig hur som helst. Det är svårt att säga hur, men jag märkte att jag både arbetade och trivdes. Biblioteket här är en guldgruva som är öppen dygnet runt.
Medhavda böcker har jag läst för att det skulle kännas dumt att släpa dem olästa hem, men nästa gång kommer jag med lättare packning. Jag har läst, antecknat och prövat mig fram. I bibliotieket fastnade jag för en essä av Louise Glück där hon skriver om sina perioder av att inte skriva. En period varade tydligen i två år, men upphörde i och med att hon började undervisa. Glück är ingen poesimaskin som levererar oberoende väder och vind. Två år.
Rummet, stigarna och biblioteket blir konstanta koordinater för navigering i Biskops Arnö landskap där skeppet lustigt nog styrs av MÅLTIDERNA. Det finns en märklig trygghet i att anpassa sig enligt de ramar som utgörs av morgonmål, lunch, fika (enbart vardagar) och kvällsmål. Utan större reflektioner kring huruvida jag är hungrig eller inte infinner jag mig troget till varje måltid.
Förtjusning i denna underkastelse känner jag igen från de gånger jag serverats mat på sjukhus. Fenomenet brukar även kallas hospitalisering – kanske kroppen inbillar sig att den är på något slags vilohem? Varje måltid är en överraskning, en liten present. Det var först i förrgår som jag snopet insåg att det verkligen finns uppsatt en matlista med veckans rätter.
Nu packar jag mina väskor. Som alltid infinner sig ett visst vemod i uppbrottet, i rörelsen från en plats till en annan. Jag ska hem, men i januari kommer jag tillbaka till ett vinterlandskap. I väntan på fortsättningen får ni hålla till godo med bilden av en höststig. Och vill ni ha fler och snyggare bilder kan ni läsa tidigare inlägg - jag prioriterar tydligen inte heller fotografering.